'Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat'
Först och främst så råder det total bloggtorka här, och för det andra så har vi råkat ut för en hel del svackor (i rad!!) under längre period nu. Detta tär verkligen på oss, och ibland har man knappt orken att hålla huvudet ovanför ytan...
För att göra en lång & tråkig historia till en kort & fortfarande lika tråkig historia så kan vi sammanfatta på detta vis;
- Vasco är just nu på bete ute hos Mia, lever livets glada dagar med en drös ponnyer. Han är fortfarande halt till och från, men betydligt gladare och mer energisk än tidigare.
- Cato har varit lite till och från. Tidvis jättebra men också haft svackor vilket lett till att han också vilat. Senaste nytt på den fronten är att han tyvärr kommer vila året ut......
- Baron hade en liten svacka i vintras men har varit helt igång sedan början av april. Blåa laget och Baron kämpar på, och på den senaste tävlingen hos Fortuna visade sig vara deras Bästa omgång hittills faktiskt! :)
Lagmässigt är det uuuungefär likadant;
Blåa laget är sig likt, deras mål för nästa tävling är att kvala till SM!
Gråa laget existerar inte längre. Det krävs ju en häst för att få tävla...... Så vi valde egentligen att göra det bästa utav situationen och framöver kör de som vill individuellt istället (lättare att hitta hästar man kan 'låna').
Det går inte att beskriva känslorna kring allt detta, det är verkligen (ursäkta språket) SKITTRÅKIGT! Mitt voltigehjärta, bokstavligt talat, blöder.. extra mycket för att inte ens framtiden är ljus. Men vi kämpar på, precis som rubriken säger 'Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat', och förhoppningsvis reder även detta ut sig. När, hur, var - ingen aning. Men det är svårt.
Ledsamt och tråkigt inlägg, men nu kanske ni förstår bloggtorkan och diverse.. Jag vet inte ens om någon tittar in här längre, men om ni gör det kan ni väll skriva en rad eller två :) KRAM
Åh vad tråkigt att höra, så himla synd att ni inte kan vara med i lagklassen.. :( Hoppas hästarna kryar på sig!
Jag tittar in ibland.
Hej! Jag har alltid tittat in i princip varje dag, men på senare tid har det blivit mindre kontinuerligt då jag trodde att ni hade gett upp bloggandet.
Verkligen fruktansvärt tråkigt att höra om detta :( Blir så ledsen för er skull då jag vet hur jobbigt det är... Vi i roslagen befann oss nämligen i en liknande situation för några år sedan.
I slutet av 2009 blev vår enda häst, Jack, dålig och stod och var halt till och från i 2 år. I 2 år försökte vi få honom bra igen, i 2 år stod Jack och kostade föreningen en massa pengar. En halt häst som aldrig blev bra i kombination med andra motgångar resulterade i att många valde att sluta och lämna föreningen.
I början av 2012 bestod vår förening därmed av endast två aktiva voltigörer, jag och Amanda Hjelm, samt endast en tränare, ingen linförare, ingen fungerande häst och ingen fungerande styrelse. Vår föreningen var SÅ fruktansvärt nära att dö ut. Om det inte hade varit för att jag och Amanda ville fortsätta med voltigen så hade föreningen lagts ner. Föreningen existerade bara för min och Amandas skull just då.
Vid den här tiden valde äntligen den lilla existerande styrelsen att ta det svåra beslutet att sälja Jack. Han blev inte bra i vår ägo och föreningen hade inte pengar alls för att ha kvar honom, eller att ha en föreningsägd häst överhuvudtaget.
I slutet av 2012 återvände en gammal och saknad tränare/linförare till föreningen, och jag, Amanda & Madde bestämde oss därmed för att ta tag i den enormt tunga uppgiften att bygga upp föreningen ifrån grunden igen. Och nu, nästan 2 år senare är vi på fötter igen. Vi är ännu inte helt stabila, men vi är på fötter.
Det jag vill ha sagt med min lilla historia är att man aldrig får ge upp hoppet eller sin kämparglöd. Tunga beslut kan behöva tas för att det inte ska gå för långt.
Självklart vill ingen ta det tunga beslutet att sälja en av sina hästar. För om man tar det beslutet, har man då inte på ett sätt redan gett upp hoppet?
Jag indikerar absolut inte att en försäljning av en häst är lösningen till alla problem. Jag är fullt medveten om att vi är två totalt olika föreningar med mycket olika förutsättningar. Det jag vill ha sagt är:
1. Låt det inte gå för långt. Utgå ifrån vad som gynnar föreningen i det stora hela. Våga se utanför boxen och ¨våga finna nya vägar.
2. Ge inte upp hoppet. Men framför allt, ge inte upp viljan och kämparglöden. Så länge viljan att agera,förändra och förbättra finns kvar kan man ALLTID ta sig upp ovanför ytan igen, oavsett hur långt under ytan man har hamnat. Det gäller bara att finna sin väg upp.
Styrkekramar till er i Hamre från mig och oss andra i Roslagens Voltige!
/Malin
Vad tråkigt, jag saknar er på tävlingsbanorna...
"Efter regn kommer solsken!"
Kram på er!
